Det dyker gärna upp ett troll i samband med sångträning. Så här kan det gå till:

Du ställer dig på golvet. Du sjunger en ton. Den duger inte.

Det förvånar dig storligen eftersom du bara tänkt göra en enkel sak: sjunga.

Du sneglar mot hörnet av rummet där trollet står, halvt dolt i skuggor.

Trollet säger: ”Det där var en dålig ton.”

Jag vill bara att du ska veta att trollet har fel.

Vad du än sjunger så duger det. Jag lovar. Tonen du sjöng var en riktig ton. Den räknas.

Varsågod och njut av din röst. Gör det. Tonerna kan bli hur som helst. Allt är bra. Du vet att det är så. Varje ton är på riktigt. Kritisera inte vad du hör. Bli fascinerad. Bli fruktansvärt fascinerad – det här med sång är så oerhört meningsfullt att det bör skaka dig i grunden. Erkänn det och lyssna på tonen igen. Den är ett ljus i mörkret och du vet det.

Författaren Steven Pressfield har myntat begreppet Motstånd. Jag tror du kan gissa vad det går ut på.

Motståndet sätter in när du är på väg att göra något viktigt. Som att sångträna. ”Vänta – ska bara diska först.” Motstånd.

Vad gör man när motståndet uppstår? Vad gör man när det står ett troll i hörnet?

Avväpnar det.

Om trollet vill övertala dig att sluta sjunga, så bör du antagligen sjunga lite till. Bara för att jävlas.

Tänk om du skulle ta och misslyckas med tonen istället för att sjunga den perfekt.

Hur vore det?

Bestäm dig för att misslyckas med toner en hel timme i sträck. Tänk vad många toner du hinner sjunga!

Ofta tänker vi att vi inte har tid att öva. Vad vi menar är att vi inte har tid att känna oss misslyckade. Alla kan hitta fem ostörda minuter. Men alla kan inte uppbåda styrkan att stå ut med fem minuters intern kritik.

Låt oss slå dövörat till kritiken.

Fem minuters lugn får du då. Alla toner är redan perfekta. Du behöver inte göra något för att de ska vara det.

Du kan inte göra fel. Jag lovar.