“Jag andas fel”, sa hon

”Det är vad min sjukgymnast och yogalärare säger.”

Därför ringde hon till mig. Var jag bra på att hjälpa sångare använda stöd?

När människor beskriver vilka fel de begår får jag känslan av att de ägnar sig åt syndabekännelse. De har tappat sin geist och koordination, och istället har där uppstått ett missnöje.

Ivrigt argumenterar de för sin svaghet: ”Jag är förslappad. Jag är ringrostig och ur form.” Sedan kommer de att tänka på lösningar: ”Visst kan man träna upp magmusklerna?”

Ja, det kan man. Men vad ska du ha dem till?

Vi verkar tro att människor är lata och odugliga små saker med muskler som skvalpar omkring inuti. Att vara en stark person i fysisk eller psykisk bemärkelse är beundransvärt. En kropp eller ett psyke som lider av fläckvisa svagheter, som ”egentligen inte bör finnas där”, om man frågar gemene man – ska tydligen stärkas. Rättas till.

Jag gillar inte den tanken. Kroppen har ingen anledning att förråda oss. Den står på vår sida. Vad den än sysslar med för tillfället är rätt, oavsett om vi gillar det eller ej.

Eftersom vi begåvats med fri vilja kan vi ignorera kroppens signaler. Att dressera den i onödan eller döma den för hårt gör oss till slut okänsliga för när vi pushat den för långt. Det är som att lägga på luren när någon försöker ge oss livsviktig information.

Det är då vi börjar spänna oss utan att det märks. Plötsligt tar vi i för mycket, därför att ”för mycket” upplevs som ”lagom”.

Till exempel består ett andetag av fyra faser: paus innan inandning, själva inandningen, paus innan utandning och själva utandningen. Vi kan potentiellt spänna oss under en, flera eller alla faser.

En vanlig villfarelse är att vi behöver andas in på något speciellt sätt.
Sätt händerna längst ned på revbenen och andas som vanligt. Notera att revbenen försiktigt dras inåt på utandning.

Förläng nu denna rörelse när du andas ut, och töm lungorna. Håll sedan andan i en, två, tre, fyra fem, sex sekunder. Öppna munnen och släpp all muskelanspänning.

Lägg märke till att luften sugs in i lungorna av sig själv.

Att andas bättre handlar om att lyfta av bagage och göra mindre. Vi vet att vi gör rätt för att det känns som att hitta hem.

Alltför många går runt med personliga andningsregler. ”Man får inte röra axlarna. Man ska stå rak i ryggen. Man ska andas med magen.”

Istället för att undersöka huruvida reglerna är rimliga eller ens bekväma, klamrar man sig fast vid viljan att vara duktig. Kanske ringer man mig och talar om att man andas fel i hopp om att kunna vara ännu mer till lags.

Jag vill hellre att du upptäcker din egen andningsrytm och gör dig av med onödigt bagage. Det finns verktyg för det. Att jobba med dem känns som att gå från att vara ett hopknycklat papper, till att veckla ut sig.