Det du vill ha. Nu.

Det finns något som heter ”bluffsyndromet”.

   Det är känslan av att inte vara på riktigt. Någon tycker att du är en bra sångare, själv känner du dig som en dålig sångare. Du kanske inte ens tycker att du hör hemma bland andra musiker. Det är bluffsyndromet.

   Den som börjar studera sång ställer med ens upp villkor.

   ”När jag bemästrat det där kommer jag att bli en sångare.”

   ”Den dagen jag kan sjunga det här, kommer jag vara en riktig sångare.”

   Att nå målet betyder inte att man känner sig som en sångare på riktigt. Det finns ju ett mycket flottare mål där borta. Det gamla är redan glömt.

   ”Vad tog det åt mig? Här har vi vad sång egentligen handlar om.”

   Man bemästrar det nya. Det har ingen särskild smak, smakar inte gott. Är man nu bra? Omöjligt att säga.

   Många mål kan uppnås utan att man för den skull känner sig som en riktig sångare. Vid det laget har man säkert kontroll över rösten och över många klanger och nyanser. Varifrån kommer missnöjet? Frågor uppstår. Vad är bra sång? Vad är en sångare? Vad är det verkliga målet?

   En del sångare sjunger till synes utan ansträngning och låter fantastiskt.

   Stående inför detta faktum drar man upp ett nytt krav: allt ska på ett naturligt sätt sjungas perfekt varje gång utan förberedelser och först  klassas man som sångare… det fungerar tydligen så med dem som är på riktigt. Uppenbarligen har bara vissa människor ”det”. Ingen vet hur de gör den där grejen som de gör. Alla andra är hjälplösa. Var antingen som dem eller sjung inte alls. (Det är vanligt att tänka såhär.)

   Bluffsyndromet berättar något. Det talar om att vi aldrig kan bli, bara vara.

   Sång kräver övning. Att öva är att sjunga. När man sjunger så övar man och tvärtom. Varje gång man gör ett ljud så övar man på ljudet.

   Du är vad du gör. Om du vill vara en sångare bör du sjunga.

   Jag förvandlas inte av att öva. Jag”blir” ingenting av att öva sång. Jag är vad jag gör. Jag får det jag övar på.

   Man övar inte tjugo gånger för att sedan lägga av. Man övar en gång, och övar igen, och om och om igen. En sångare sjunger, och därför sjunger man om och om igen. Det är när man slutar som man tror att man ”förändras” eller ”försämras” eller ”tappar förmågan”. Nej. Man har slutat göra.

   Jag kommer inte att vara någon annan när jag sjunger bra. Jag kommer att vara någon som övar, någon som praktiserar. Jag är själva praktiken. På scen övar jag fortfarande.

   Det handlar inte om att ha ”det”. Antingen sjunger du eller så sjunger du inte.

   Att öva är att praktisera. Att praktisera är att göra. Göra vad? Vad som helst. Om du sjunger, så gör och är du det du vill ha: sång. Att öva sång är att få sång. Det du vill ha är inom räckhåll här och nu. Att öva leder inte till någon förvandling. Förstår du? Att öva leder till att öva. Sång leder till sång.

   Jag”blir” aldrig någon sångare.

   Jag sjunger.

Föregående
Föregående

Hur man tar bort "pressen" i rösten

Nästa
Nästa

Hur man löser sitt envisaste sångproblem